Muskö

Muskö är en grupp skärgårdsöar som med tiden vuxit ihop på grund av landhöjningen. De många inskurna havsvikarna ger en närhet till vatten och ett intryck av att ön, där den ligger mellan Horsfjärden i norr och Mysingen i söder, skulle vara mindre än den är. Muskö är också mycket bergigt. Men mellan åsarna breder ut sig dalar och t o m lerslätter. Ön representerar helt enkelt det typiska södertörnska (och sörmländska) landskapet i miniatyr.

Äldsta fyndet på stenåldern.

Det äldsta forntidsfyndet är faktiskt från stenåldern då Muskö bestod mest av kobbar. På ett skär har någon glömt kvar en yxa, vilket vittnar om att Södertörns förfäder på stenåldern djärvt paddlade ganska långt ut på havet. Men den dåvarande ögruppen började koloniseras på allvar på vikingatiden att döma av de fynd av boplatser och gravar från denna tid som påträffats. I början av medeltiden lydde större delen av Muskö under Häringe, som då var ett kungligt gods. Sista kungliga innehavaren var Magnus Ladulås. Han skänkte år 1278 Muskö till Strängnäs biskopstift. På 1500-talet återgick äganderätten till kronan. Efter en del ägarturer under nya tiden inköptes större delen av Muskö av möbelhandlare Adolf Levin 1769. Han lät uppföra den nuvarande sätesbyggnaden på Arbottna liksom också Ludvigsberg i Skarpa by. På Muskö har även funnits en hytta där man smälte järn ur malmen från Utö. Namnet Hyttan är ett minne av denna ”industriepok” i öns historia.

Tre befolkningsgrupper.

I dag är Muskö bebott av tre befolkningsgrupper:

1) den bofasta befolkningen,

2) sommargästerna och

3) personalen på Musköbasen.

De tre grupperna umgås inte så mycket med varandra. Ön har också vägförbindelse med fastlandet via Muskötunneln.